Marabou är ett av Sveriges största chokladmärken, och är skapare av många av de produkter vi äter idag. Japp, Daim, Co Co och även chokladaskar som Aladdin och Paradis är produkter som produceras av Marabous fabriker.

Men hur kommer det sig att ett skandinaviskt företag kan producera sådana exotiska produkter som choklad? Då majoriteten av chokladen består av kakao och socker måste de flesta ingredienserna importeras från andra länder, eftersom kakaon bara går att odla i varmt klimat. Och ändå har vi råd med att äta så mycket choklad som vi gör.

Och hur fungerar det?

För att ta reda på detta så har vi undersökt det multinationella företaget Kraft Foods, ägarna av Marabou och världens näst största livsmedelsföretag.

Följande text är tagen från Kraft Foods hemsida, http://www.kraftfoodsnordic.com

De kakaobönor som används i Kraft Foods choklad kommer huvudsakligen från Västafrika, framför allt från Elfenbenskusten. Bönorna odlas av småbönder. Det finns drygt två miljoner kakaobönder i Västafrika. De flesta bönder producerar inte mer än 500-1000 kg bönor per år. Bönderna säljer sina bönor till lokala uppköpare som reser runt inom odlingsområdena. Dessa uppköpare transporterar bönorna från odlarna till nästa uppköpare som fortfarande finns inne i landet och som blandar bönorna från ett antal bönder och säljer vidare i större partier till exportörer i hamnstäderna. Inom landet transporteras bönorna med lastbilar. Exportörerna säljer sedan bönorna till den kakaoprocessande industrin t ex i Europa. Bönorna transporteras med båt från Västafrika till hamnar i Europa.

(länk: http://www.kraftfoodsnordic.com/kraft/page?siteid=kraft-prd&locale=sesv1&PagecRef=2678&Mid=2678)

Vi sammanfattade den här processen med hjälp av en modell.

Högst upp sitter industrin. Det är här all förädling sker, där bönorna rostas och mals ner till ingredienserna som krävs. Här sker även själva produktionen av kakao då alla ingredienser blandas ihop (läs mer i inlägget om förädling)

Exportören är den som säljer kakaobönorna från Afrika till Europa, oftast med hjälp av båt (läs mer i inlägget om export).

Blandaren är den som köper upp kakaobönorna från många mindre källor och blandar dem, innan de säljs vidare för att exporteras.

Transportören är den som köper direkt från odlarna och transporterar direkt vidare till en blandare.

Odlaren är den som sköter odlingen av kakaoträden, ofta med hjälp av barnarbete och skadliga bekämpningsmedel (läs mer i inläggen om jordbruk)

Och här kommer den magiska frågan..

Vad är Kraft Foods del i allt det här?

Kraft Foods är de som produktionen av choklad och genom det importen av kakao. Men de sköter inte lika mycket exporten från Afrika till Europa, och ännu mindre alla de andra mellanhänderna i Afrika. Dessa sköts istället av självständiga grupper och personer som enligt många källor väldigt sällan kontrolleras av chokladföretagen.

Det stora företaget Kraft Foods, får det mesta av sin kakao från Västafrika, och då framförallt från Elfenbenskusten. Cirka en miljon bönder i Elfenbenskusten är kakaobönder och de får fram runt 500-1000 kg kakaobönor per år. Dessa bönor transportera bönderna till små fabriker som ligger runt om i landet och de lastas på en båt. Båten transporterar kakaon vidare till Europa där de med lastbil transporteras till fabriker som tillverkar kakaomassa som också används till kakaosmör och kakaopulver. Därefter skickas det till mindre lokala fabriker runt om i Europa som tillverkar varorna.

Kraft Foods säger sig ha planer för att ändra sitt sett att transportera, till mer båttransport, eftersom det släpper ut betydligt mindre avgaser än vad lastbilarna gör.

Troligen använder inte Kraft Foods transport av flygplan, för att det är miljöovänligt.

Allt är dock inte orättvist när det kommer till
kakao, mycket odlas i så kallade kooperativ. Bönderna samarbetar, lite som en
facklig enhet. De äger och driver sin egen verksamhet och får därför bort alla
onödiga mellanhänder och behåller en större del av vinsten själva.

Kooperativ som säljer rättvisemärkt kakao garanteras även ett minimipris som ligger över produktionskostnaden, och har också möjlighet till förskottsbetalning. På så sätt kan företagen inte ha en slags "hake" där arbetarna inte kan säga upp sig eftersom de då inte kommer få någon lön.

Kakaopriset har dock sjunkit med en fjärdedel på tjugo år, och detta gör det svårare och svårare för små kooperativ att ta sig in på marknaden. Om du handlar rättvisemärkt kakao får du kakao som garanterat endast är odlad i kooperativ.

Kooperativen får också en premie som odlarna kan använda till olika saker. Skolbyggen, mikrokrediter och investeringar i ekologiskt jordbruk är några exempel på vad premierna har gått till.

En stor del av odlarna i fattiga länder som Ghana och Brasilien arbetar faktiskt i kooperativ, men ännu fler under orättvisa förhållanden.

Ett exempel på kooperativ är El Ceibo. Det består utav 37 små kooperativ som ligger i Bolivia. El Ceibos kooperativ har genom att göra sig av med onödiga mellanhänder tredubblat sin omsättning på kort tid, och El Ceibo har också en egen fabrik där de kan förädla ungefär en femtedel av den totala skörden. Då får man också dubbelt så mycket betalt.

Kakao och kaffe är bland de grödor som odlas hårdast och mest intensivt i hela världen. Träd och andra växter huggs ner för att göra plats åt mer kakao. Detta medför såklart en kortsiktig syn på utveckling då jorden blir överbrukad och kanske förstörd av bekämpningsmedel, skadodjur och för hårt odlande. Att odla utan bekämpningsmedel och inte fullt så mycket skulle självklart vara bättre för miljön, och skulle i det långa loppet bara vara bra för bönderna då deras jordar skulle kunna förbli bördiga.

Tyvärr ligger det största ansvaret på oss här i västvärlden. Att kräva av de oerhört fattiga människorna i utvecklingsländer på kakaoplantage att de ska tänka på miljön när de knappt får tillräckligt mycket pengar för att överleva är självklart orimligt. Bönderna har helt enkelt inte råd eller möjlighet att fokusera på något annat än att få sina grödor sålda. Även saker som att skydd för arbetarna bortprioriteras för att tjäna mer pengar. De flesta som jobbar med att bespruta giftiga bekämpningsmedel gör det för hand, helt utan skydd, och får då i sig en stor koncentration av ämnen som är oerhört giftiga och som ofta varit förbjudna i västvärlden i flera år.

Ansvaret ligger alltså på oss här i västvärlden. Vi har de resurser som behövs. Det är också vi som har kraften att förändra marknaden. Det är vi som är konsumenter och det är vår efterfrågan som styr marknaden.

För att göra det hela mer verkligt är här några av de bekämpningsmedel som används och de effekter de har på miljön och arbetarna.

·         I Brasilien finns uppgifter om att det oerhört farliga medlet ”Agent Orange” (triiodobenzoic acid) har används för att ta död på både insekter och oönskade växter. ”Agent Orange” användes av Amerikanska Armén under Vietnam-kriget och ligger bakom 100 000-tals dödsfall och ännu fler mutationer och skador. Agent Orange var även ansvarigt för att ha förstört flera kvadratkilometer skog. Detta för att Amerika ville locka ut Vietcong då de använde djungeln som gömställe. När Agent Orange släpptes över växtligheten i skogar dog större delen av all växtlighet inom loppet av några dagar. På lång sikt kan detta leda till att stora delar av den besprutade jorden blir obrukbar. Som tur är är användningen av ”Agent Orange” ovanlig.

·         DDT; dichlorodiphenyltrichloroethane, är dock ett mycket vanligt bekämpningsmedel på kakaoplantagen. DDT används främst för att döda insekter, vilket det gör mycket effektivt. Så effektivt att det varit förbjudet i Västvärlden i över 30 år. DDT samlas i fettvävnaden på djur och tar sig fort upp i näringskedjan i ett ekosystem. Bland annat har ämnet nästan lett till utrotandet av Havsörnen eftersom örnarna åt möss som åt insekter som fått i sig DDT, o.s.v. Ämnet har ändå visat sig att inte vara så effektivt då många insekter blir resistenta. DDT är väldigt svårt för naturen att bryta ner och kan leda till stora långsiktiga skador på skog och mark. Ämnet har inte lika stor inverkan på människan som det har på naturen, men det klassas fortfarande som ett mycket giftigt ämne.

·         HBC, eller Hexachlorobenzene, är det bekämpningsmedel som är bland de allra farligaste för människor. I USA förbjöds det redan 1966, men det används fortfarande i många U-länder. HBC används för att döda svampar som är farliga för kakao-grödan. HBC är svårt för naturen att bryta ner och kan leda till erosion, men det är främst skadorna det kan orsaka hos människor som är oroande.  I Turkiet 1959 insjuknade fler än 4000 människor när de hade ätit bröd med en för hög koncentration av HBC. 500 av dessa dog. I flera år efteråt hittades spår av HBC i modersmjölken hos gravida kvinnor.
HBC kan också leda till neurologiska sjukdomar, leverproblem och cancer.

Dessa gifter var bara ett litet urval av alla de farliga ämnen som används inom kakao-odlingen. Förutom att de allvarligt skadar vår jord och arbetarna, kan de alltså även skada djur inom de ekosystem som berörs, och även i slutändan oss konsumenter på andra sidan jorden. Vi vet heller inte om de långsiktiga effekterna av många utav de ämnen som används.

Kakaons förädling

Följande text är tagen från http://www.chokladkultur.se/choklad.htm:

Varje frukt innehåller mellan 25 till 30+ mandelstora bönor som får jäsa, fermenteras, i fem till sex dagar. Under jäsningen förstörs grodden och kärnan blir porös och brun, bönans arom utvecklas och gör den användbar till choklad. Efter jäsningen skall bönorna torkas i en till två veckor för att sänka vattenhalten från 60% till 7% så att de inte förstörs vid transport och lagring. Härnäst skall de rostas i 10 till 30 minuter i temperatur på 120 till 130°C, i vissa fall strax under. Rostningen är kanske den viktigaste processen i hela chokladframställningen då den har stor betydelse för hur chokladen kommer att smaka. Innan bönorna krossas skall skal och groddar sugas bort och i detta tillstånd kallas bönorna utan skal för kakaonibbs (cocoa nibs). När bönorna så krossats mals de till en massa, kakaomassa, ur vilken man pressar bort minst hälften av fettet för att kunna framställa kakaopulver. Vissa hettar upp bönorna tillsammans med kalium eller natriumkarbonat innan de males för att öka upplösbarheten på pulvret. Denna process kallas då för dutching och kan tyvärr även bidra till att smaken försvagas och att chokladen får en mörkare färgton, varför alla tillverkare ej tillämpar den. Kvar i pressen ligger presskakan som males till just kakaopulver och det bortpressade fettet blir till kakaosmör.

Förädlingen kan sammanfattas såhär:

1: Jäses

2: Torkas

3: Rostas och skalas till kakaonibbs

4: Krossas till kakaomassa

5: Kakaomassan pressas till kakaopulver och kakaosmör

Sammanfattat så kanske det låter som en ganska rak process, men faktum är att på grund av att det finns så många steg i förädlingsprocessen så kommer det in många mellanhänder. Det vill säga, bönan förädlas inte så ofta av bönderna som odlat den utan den säljs vidare till andra parter som fortsätter processen. Detta är ett stort problem för bönderna, eftersom de förädlade kakaoprodukterna ger dubbelt så mycket som icke förädlade, dvs kakaoråvaror.

Så varför förädlas bönorna då inte av bönderna?
Trots den höga inkomsten från förädlad kakao och choklad så går det inte att sälja den. På grund av tullarna som satts upp av EU så blir det för dyrt att exportera till de stora chokladkonsumenterna i Europa, och det enda sättet att undgå dessa är att sälja råvarorna till amerikanska och europeiska företag som själva sköter förädlingen. Kakaobönderna får då knappt hälften av vad västerlänningarna får, trots att de ingår i och är grunden för all chokladproduktion.

Den nu världs-populära kakaobönan upptäcktes först av indianer i Sydamerika för flera tusen år sedan. De kom på att bönorna som låg inuti frukten på vissa träd i Amazonas, ”Kakaoträd”, kunde rökas eller drickas. Frukterna, som väger upp till 500g, delas för att man ska kunna plocka ut bönorna. De trodde att bönorna kunde användas till helande syften i kombination med andra råvaror. Vissa indianer drack så mycket som 50 koppar kakao om dagen. När spanjorerna upptäckte denna gröda på 1500-talet under kolonialiseringen av Sydamerika spred de den till resten av världen, och det blev snabbt fint för societeten i Europa att dricka kakao. På 1800-talet upptäckte man hur man kunde förädla kakaon till en fast massa, chokladkakor. Idag finns kakao överallt och används främst i chokladkakor. Grödan odlas fortfarande till stor del i Sydamerika, men allra främst i Afrika. Elfenbenskusten producerar 32% av all kakao och Ghana kommer inte långt efter. Vi konsumerar allra mest kakao i Europa och Amerika, med USA och Tyskland i topp. Den vanligaste bönan i Afrika heter Forastero och bönan som främst odlas i Sydamerika heter Crillo. De skiljer sig lite i smak och storlek men är i grunden likadana.

Cocoa Justice är en värld utan barn och slavarbete, en värld utan regnskogsskövling och giftiga bekämpningsmedel. En värld med rättvisa arbetsförhållanden och miljövänlig odling, där bönder, företag och konsumenter alla kan samverka i en gemensam symbios.


Överallt i världen äts det choklad. Men hur många vet egentligen vilka konsekvenser den här chokladen skapar, och vilken påverkan det har för verkliga människor? Hur många känner till gifterna som används vid odlingarna och deras påverkan på hälsa och miljö? Hur många vet om vilka slavlöner som skapas bara för att sänka priset så lågt?